Högt ovan molnen satt jag inklämd i ett blandat sällskap av manliga erfarna "hoppare" som snart skulle slänga sig ut ovan molnen.
Jag såg panik och svettpärlor tränga fram på grabben mittemot. Själv kanske jag inte riktigt förstod vad det var som väntade, för jag kände mig rätt så neutral...
På tillräckligt hög höjd, knuffade så min följeslagare fram mig mot planets öppning. Sittandes med benen dinglandes över kanten, stirrandes neråt kunde jag skymta marken, långt, långt bort där under molnen. Ojdå ! Hoppsan, det var ju lite högt...
Därefter upplevde jag mest turbulent skräck. Det gick ju inte att andas !! En hel evighet tog det, innan det plötsligt, i ett ryck blev lugnt, stilla och jag kunde ta ett djupt andetag och uppleva den euforiska lyckan av : Ja, jag lever !!
Mannen som jag satt fasthängslad i var inte längre anonym. Han blev liksom "ett med mig", för en kort stund.
Visst, det var HÄFTIGT - en skräckblandad lycka, i ett enda paket.
Skulle jag vilja hoppa igen ? Både Ja och Nej.
Då hoppade jag för att försöka tvätta bort/övermästra andra jobbiga känslor som jag bar på.
Lyckades det ? Nej. Känslor kan man inte rymma ifrån, släta över eller försöka begrava.
Dom MÅSTE genomlevas. Det har jag lärt mig nu.
Så om jag hoppar idag, så är det mer för egen viljas skull, Här och nu.
Förmodligen med både Svettpärla och panik, men med erfarenheten att jag förmodligen överlever ändå...
