Vad är väl ett människoliv värt ? Den frågar ställer jag mig ibland, då jag möts av människors avslut i livet (i mitt jobb) på sjukhuset, på äldreboendet eller i hemmet hos
de gamla. Det är inte alltid ett avslut med värdighet. Ibland ter det sig både sorgligt, ensamt, ångestfyllt och abrupt. Punkt, slut. Ibland sker det lyckligtvis också mer
naturligt, väntat och lugnt. Kärleksfullt och närvarande.
På sjukhuset strök jag häromdagen håret till rätta på en herre som abrupt gått bort.
Inga anhöriga kunde nås. Där låg han, fortfarande varm, rödfläckig och grå. En stund tidigare denna morgon, icke föranmält, drabbades han av plötsligt hjärtstopp. En man vars humor jag delat för några dagar sen. Nu låg han här, bortfraktad till enkelrum på sal 1, med endast en identitetslapp som kunde bekräfta vem han var. Han skulle göras i ordning. Vita lakan och ny sjukhusskjorta. Invänta transport.
Hejdå, till ett helt LIV. Helt ensam. Livet fortsätter som inget hänt, inget fattas, ingen saknas !? Värdighet. Vad är den värd i livets slut ?
Jag anser att den är precis lika viktig in i döden som i livet. Jag vill utbrista - se mig, hör mig, rör mig ! Låt mig känna Närvaro, Respekt och värdighet hela vägen. Lämna mig inte. Låt mig inte kallna helt ensam, undangömd och glömd. Se till att du verkligen har gjort allt du kan för mig om mitt hjärta plötsligt stannar, ge inte upp. Anslut professionella team runtomkring mig som vet hur man upprätthåller LIV. Jag är inte redo att gå förrän allt annat är överbevisat och alla chanser passerade för ett fortsatt värdigt Liv. Då, när du övertygat mig om att resan är klar/fullbordad här, kan du också hjälpa mig släppa taget, tryggt och kärleksfullt. Då kanske jag, med värdighet, kan gå vidare. Känna mig älskad, sedd och avgjuten i själ & hjärta hos mina kära & nära och kanske även berörd hos dig. Du som kanske fanns där just då, en kort stund, på min resa mellan himmel och jord. Minns mig och bär med mig, om än så bara en liten del av mig. Med respekt för ett Värdigt avslut...
