Vissa delar av sorg, skuld och skam liksom låser sig inom oss, kan jag tycka. Det vi mest av allt skulle behöva i den stunden, kan gå oss förbi, men lever kvar inom oss, som en obrytbar mussla. I min kontakt med ett medium bar jag inga förväntningar. Bara nyfikenhet. Hade inga förutstakade mål med mitt besök, annat än att det som kommer det kommer. Jag var både nervös, öppen och sårbar. Jag fick tillfälle att ge uttryck för min egen sorg och smärta, innan han dök upp. Den lite skygga skäggiga farbrorn, som med både skam och skuld höll sig lite avvaktande och svårfångad, kom och gick, precis som i livet. Han gled omkring, tycktes mest vara besvärad av situationen och dess känslighet. Så kom det - ett litet vagt försiktigt förlåt. Men i den stunden kände jag att "förlåt" inte riktigt räckte. Jag behövde spegla mer av pappas sårbarhet för att verkligen känna förankring i uttrycket "förlåt". Vad fanns där och hur påverkade det honom ? Jag förstod det som att han hade fastnat, i sin egen sorg, där på andesidan. Så detta var det enda sätt som kunde hjälpa honom att göra sig fri. Helt enkelt ett tillfälle för oss båda att släppa taget. Ibland så vet vi inte bättre i livet. Förblindad av egen sorg och smärta så sprider vi den vidare. Kör huvudet i sanden och förnekar, till vår död. Förnekar varje tillstymmelse till att säga Förlåt. Förlåt, för att jag inte visste bättre. Förlåt, för att jag orsakade smärta och sorg. Det borde man säga oftare i sin vardag. Inte vänta tills man står på var sin sida av liv och död. Så, Förlåt pappa, att jag inte visste bättre själv ! Kanske kan vårt "möte" bidra till att göra mig friare att välja kärlek istället för sorg och kanske du, pappa, nu lättare kan sväva vidare, utan barlast och tyngd. Så känn ingen sorg, den släpper vi nu...
