Ibland hejdar sig liksom tiden lite grann. De där stunderna när livet berör ens innersta. När det vackra strålar på gränsen till smärtsamt. En blandning av stillhet och intensitet, i samma stund. Lyckan som sköljer över mig samtidigt som jag också kan förnimma liten uns av sorg. Lyckan i den totala närvaron och samtidigt sorgen i att inte äga denna stund mer än för ett kort ögonblick. Ingenting är beständigt. Jag kan kännas dess flöde, likt vågornas rytmiska dyning. Det jag ena stunden omfamnar lämnar mig i nästa, i ett ständigt växelspel där inget riktigt förblir detsamma...
