Högsta formen av kärlek behöver inte alltid handlaom en kärleksrelation. Det finns så mycket mer av kärlek att värdera om man bara vågar öppna sina sinnen lite mer bortom närmaste sfären...
I mitt yrke är palliativ kompetens (vård i livets slutskede) något som klart skulle kunna förbättras. Jag har känt mig väldigt ensam där med mina tankar, funderingar och värderingar. Min personlighet och känslighet har gjort att jag kanske mer nyfiket närmat mig den döende, haft viljan att lyssna och stanna kvar en stund trots att jag själv bär på egen stor dödsrädsla.
Jag förstår att det enda sättet att själv släppa rädsla är att våga möta "hotet" och
skaffa så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt i ämnet för att övervinna,
utveckla och på bästa sätt konfrontera både mig själv och det/den som är där.
Jag har hittat en väldigt fin bok på biblioteket som hjälpt mig en bit på vägen
skriven av Louise Minerva Frostegren "Genom döden" där många av mina frågor/funderingar fått svar. Här är några talande rader ur boken, som jag kände
lite extra för (så som jag känner) och upplever i ämnet.
Några riktigt sanningens ord om sann kärlek...
Om vi inte vill lämna över en värld av okunskap, ytlighet och rädsla till våra barn, måste vi genomgå en personlig transformation. En sådan innebär bland annat självrannsakan inför vår egen död. Att möta döden redan i livet, se den som något som ingår i livet. Det är dags att vi återtar förmågan att möta både livet och döden, oss själva och varandra. För att kunna vara närvarande i oss själva, tillsammans med en annan människa, i livet och i döden. Det tillhör den högsta formen av kärlek.Ur Louise Minerva Frostegrens bok "Genom döden"
