Pappa hälsar och säger "Förlåt"

Vissa delar av sorg, skuld och skam liksom låser sig inom oss, kan jag tycka. Det vi mest av allt skulle behöva i den stunden, kan gå oss förbi, men lever kvar inom oss, som en obrytbar mussla. I min kontakt med ett medium bar jag inga förväntningar. Bara nyfikenhet. Hade inga förutstakade mål med mitt besök, annat än att det som kommer det kommer. Jag var både nervös, öppen och sårbar. Jag fick tillfälle att ge uttryck för min egen sorg och smärta, innan han dök upp. Den lite skygga skäggiga farbrorn, som med både skam och skuld höll sig lite avvaktande och svårfångad, kom och gick, precis som i livet. Han gled omkring, tycktes mest vara besvärad av situationen och dess känslighet. Så kom det - ett litet vagt försiktigt förlåt. Men i den stunden kände jag att "förlåt" inte riktigt räckte. Jag behövde spegla mer av pappas sårbarhet för att verkligen känna förankring i uttrycket "förlåt". Vad fanns där och hur påverkade det honom ? Jag förstod det som att han hade fastnat, i sin egen sorg, där på andesidan. Så detta var det enda sätt som kunde hjälpa honom att göra sig fri. Helt enkelt ett tillfälle för oss båda att släppa taget. Ibland så vet vi inte bättre i livet. Förblindad av egen sorg och smärta så sprider vi den vidare. Kör huvudet i sanden och förnekar, till vår död. Förnekar varje tillstymmelse till att säga Förlåt. Förlåt, för att jag inte visste bättre. Förlåt, för att jag orsakade smärta och sorg. Det borde man säga oftare i sin vardag. Inte vänta tills man står på var sin sida av liv och död. Så, Förlåt pappa, att jag inte visste bättre själv ! Kanske kan vårt "möte" bidra till att göra mig friare att välja kärlek istället för sorg och kanske du, pappa, nu lättare kan sväva vidare, utan barlast och tyngd. Så känn ingen sorg, den släpper vi nu...

Horisont

Ibland hejdar sig liksom tiden lite grann. De där stunderna när livet berör ens innersta. När det vackra strålar på gränsen till smärtsamt. En blandning av stillhet och intensitet, i samma stund. Lyckan som sköljer över mig samtidigt som jag också kan förnimma liten uns av sorg. Lyckan i den totala närvaron och samtidigt sorgen i att inte äga denna stund mer än för ett kort ögonblick. Ingenting är beständigt. Jag kan kännas dess flöde, likt vågornas rytmiska dyning. Det jag ena stunden omfamnar lämnar mig i nästa, i ett ständigt växelspel där inget riktigt förblir detsamma...

Meningen med livet

I stunder av stillhet tillåter jag mig själv att falla i avgrunden av existentiella frågor som rör meningen med livet. Jag kan minnas dessa stunder redan som litet barn, med skillnaden att jag i dåtid inte kunde balansera mina tankar med den logik jag bär på som vuxen. Som barn innebar dessa tankar att falla i en oändlig avgrund som varken kunde förstås eller hanteras. Den utlöste helt enkelt ångest och panik. I nutid så har jag valt att balansera den existentiella frågeställningen med ett svar på dess mening : Att vara/hitta essensen av sin drivkraft och få ge uttryck för sin passion, personlighet och begåvning. Att bekräftas i sitt sammanhang och känna gemenskap. Att fylla sin dag med meningsfullhet - Meningen med livet...

Kvar finns bara Kärlek

I botten på min Latte, inbäddat i ett sista lager av mjölkskum hittar jag ett hjärta. 
Det värmer gott, att veta/känna att genom livets olika skeenden, 
processer och riktning bottnar en orubblig kärna av ljus, värme och tillit.
En tillit som skapar nyfikenhet, styrka och drivkraft framåt i stunder av motljus,
motgång och tvivel. Att låta sig beröras är att bejaka sig själv, livet och stunden. 
Att stänga av, förneka och låtsas är att missa livets djup. Som att spela monopol utan att ta del av spelets poäng. Fastnar du i rädsla, tvivel och sorg - luta dig tillbaka, låt känslan bara vara utan att förstora, förminska, förneka eller kränka dig själv.
Vad som än händer - kvar finns bara kärlek...

Bärkraft

Bärkraft för dig själv/din egen förmåga, för dina relationer
och övrig samverkan i din vänkrets och samhälle
har alla en sak gemensamt - Tillit.
Tillit lägger grunden för din bärkrafts stabilitet
och djupet i dina relationer.
Bärkraft kommer när tilliten står som
fundament för samverkan, riktning och mål.
När du känner att det bär, du vågar, du lyfter
och du växer  - då har du hittat den !

"Det är först när fågeln kastar sig ut i fria rymden
som den känner att den har vingar"
Wagner

 

Gränser

Som högkänsligt barn så har jag själv upplevt en hel del "smärta" i hemmiljö, orsakat av föräldrar som brustit i både närvaro, självrespekt och gränssättning. Det var dessutom en annan tid när jag växte upp, då barn levde mycket mer bredvid sina föräldrar än som idag - med sina föräldrar.

I uppfostran av mina egna barn så har "närvaro" stått främst. Inga vägledande böcker om belöning och bestraffning. Oändligt mycket kärlek, närhet och tålamod med respekt för både person och integritet. Öppen flexibilitet har fått ta större plats än spikad struktur och gränssättning. Inte alltid så lätt - men våga vara mänsklig. Tillåt att töja, tänja, mötas och landa i någon slags rimlighet...
Överskridna gränser behöver inte alltid mötas med ilska, irritation och straff. Vägledning kan också ske genom tålamod, lyhördhet och uppmuntran.

Jag tror och hoppas att mina barn, alla 3, bär på en sundhet när det gäller att kunna möta sina egna behov och även vara lyhörd för andras.
De bär i alla fall en stor empatisk och själslig mognad.
Min förhoppning är att mina barn också känner och kan ge uttryck för sina egna gränser för att inte riskera att utplåna sig själv eller andra.
En sund empatisk gränssättning...

Att ge uttryck för vad du ser, vad du känner och vad du behöver/önskar likaväl som att lyssna på någon annans behov skapar kvalite i både bemötande, dialog/samverkan och utrymme för växande.
Att inte trampa på andra eller låta andra trampa på dig - är att ha/sätta sunda gränser. Att kunna säga - Här är jag och vara lika nyfiken på Vem är du ?

Ont...

När knopparna brister - o ja, det skälver, tränger, sprakar och brakar.
Gnäller och svider. På utsidan syns inte min rädsla, tårar,
ångest och hjärta som bultar. Andra kallar mig "lugn"...
Efter en lång färd av dialog, möten, nya människor, nya perspektiv,
studier och nytt jobb så kastas jag plötsligt in i en vägg av vånda
som svider, tillit som skälver och frustration som sprakar.
Som att kämpa lite mot strömmen, få kallsupar
och desperat försöka hålla sig på ytan.
Var finner jag månne tröst ??

"Då när det är som värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
Känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit
som skapar världen"
Karin Boye