Gnäller och svider. På utsidan syns inte min rädsla, tårar,
ångest och hjärta som bultar. Andra kallar mig "lugn"...
Efter en lång färd av dialog, möten, nya människor, nya perspektiv,
studier och nytt jobb så kastas jag plötsligt in i en vägg av vånda
som svider, tillit som skälver och frustration som sprakar.
Som att kämpa lite mot strömmen, få kallsupar
och desperat försöka hålla sig på ytan.
Var finner jag månne tröst ??
"Då när det är som värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
Känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit
som skapar världen"
Karin Boye
