Existens

Säg, vart tar jag vägen
när det hjärta som jag lånat
plötsligt slutar slå
och de ögon som jag lånat
plötsligt gör mig blind ?
Sluts jag då i mörker som varar för evigt
eller föds jag på nytt i en annan kropp & tid ?

Citat ur min poesi/dagbok som barn. Jag skrev och funderade mycket redan då.
Var tar det slut ? Hur tar det slut ? Rymdens Oändliga oändlighet- vad finns där ? Vem är lilla jag i allt det här STORA ?? VAD är jag ?
Med sådana tankar kan det vara lätt att känna sig både liten, rädd och ensam. Speciellt som barn, men även som vuxen - vilsen i universum...
Det krävs en del mod att våga tänka tankar rörande vår egen existens.
Alla vet att det finns ett slut, men oftast inte var, när och Hur.
Min mamma dog i cancer 60 år gammal. Innan den slog till hade hon en lång period av djupa depressioner. Hennes kommentar efter att ha fått sin diagnos på sjukhus :
- Äh, det är väl inte så farligt, i jämförelse med att vara deprimerad...
För mamma var det mycket lättare att hantera en livshotande cancer i jämförelse med djup depression, som periodvis lamslog och isolerade henne totalt.
En värdig existens och respekt för livet tror jag gör det lättare att möta slutet.
Att inte ta allt för givet ! Att försöka göra så gott man kan för att glädjas här & nu.
Det är ingen annan än jag själv som bär ansvar för hur jag kommer att kunna summera det i slutänden, då det är för sent att vara efterklok, missnöjd eller bitter.
Så, se till att Göra dina kloka och kärleksfulla val NU idag och inte sen !!

Lycka

Jag har ett minne som 7-8 åring...
Att jag lyckades hålla kvar känslan av lycka
lite längre. Jag skuttade runt på en öppen äng,
slog kullerbyttor & rullade runt med ett glatt glädjetjut. Allt kändes bara så fantastiskt !


Lycka - En flyktig förnimmelse som poppar upp emellanåt och inger ett glädjerus som man gärna vill hålla kvar. Men ingenting är statiskt och känslor är ju något
som sköljer över en i olika former, hela tiden. I djupaste sorg har jag också upplevt förnimmelse av "lycka" svepa förbi och tvärtom i sann lycka har också sorgen ett ansikte. Motpolerna finns där hela tiden, i allt vi har att förhålla oss till. Yin & Yang.
Som vuxen är det lätt att lägga band på sig själv och därmed förhålla sig mer neutralt till olika känslouttryck. Men är det så farligt att vara riktigt glad, riktigt Arg
eller riktigt jäkla Ledsen och också visa det ? Vad är det vi är rädda för ?
Vi strävar alla efter att hitta spår av Lycka. Vägen dit är dock högst individuell.
Den är inte rak & tydlig, inte lättfångad men inte heller alls långt borta !!

Då till Nu

Som litet barn så kunde jag förnimma minsta stjärnfall på himlen, som om min navelsträng
stod förankrad långt ut i universum.
Minsta lilla vibration nådde mig,
likt en koppartråd utan hölje
eller ett ägg utan skal...


Människors känslolägen, attityd och handling satte tidigt djupa spår i mig. Så lever jag än idag, så kommer jag också gå i graven, lika naken & sårbar som jag föddes.
Som vuxen så förnekar jag inte längre min känslighet utan låter den få ta sin plats. Jag har förstått att den utgör grunden för den unika drivkraft som symboliserar just mig. Men vägen dit har inte varit taggfri...
Utifrån denna bakgrund skapades den här bloggen parallellt med att jag också har målsättningen att ge ut en bok. Att få komma till uttryck utgör en viktig del i mitt eget fortsatta växande. Jag hoppas att det i sin tur kan bidra till stöd för andra att våga ta klivet fram, riva försvar, se sitt eget värde och att verkligen ta in kärleken till livet.