Jag har ett minne som 7-8 åring...
Att jag lyckades hålla kvar känslan av lycka
lite längre. Jag skuttade runt på en öppen äng,
slog kullerbyttor & rullade runt med ett glatt glädjetjut. Allt kändes bara så fantastiskt !
Lycka - En flyktig förnimmelse som poppar upp emellanåt och inger ett glädjerus som man gärna vill hålla kvar. Men ingenting är statiskt och känslor är ju något
som sköljer över en i olika former, hela tiden. I djupaste sorg har jag också upplevt förnimmelse av "lycka" svepa förbi och tvärtom i sann lycka har också sorgen ett ansikte. Motpolerna finns där hela tiden, i allt vi har att förhålla oss till. Yin & Yang.
Som vuxen är det lätt att lägga band på sig själv och därmed förhålla sig mer neutralt till olika känslouttryck. Men är det så farligt att vara riktigt glad, riktigt Arg
eller riktigt jäkla Ledsen och också visa det ? Vad är det vi är rädda för ?
Vi strävar alla efter att hitta spår av Lycka. Vägen dit är dock högst individuell.
Den är inte rak & tydlig, inte lättfångad men inte heller alls långt borta !!
