Jag var 29 år när jag blev mamma till tvilling-grabbar. Den prägling som jag bar på från min uppväxt gynnade inte precis tanken på en egen familj. Jag såg mig själv mer som en självständig och oberoende globertrotter som inte gärna ville fastna/riskera förlust av en högt värderad "Frihet".
Det krävdes både tid, tålamod och en envis man för att få mig att ställa om i tro & tanke på att jag faktiskt skulle kunna bli en fantastisk mamma. När så beskedet kom i vecka 18, att det inte bara var 1 baby, utan 2 st, så kan man väl säga att jag blev tvungen att klättra över ännu en "Mur".
I min rädsla för att inte räcka till så kom både ilska och en lätt ångest.
Herrejävlar ! En utmaning som fick mig att känna en aning panik...
Tack, Gode Gud, för det Hormonpåslag som sen förbarmade sig över mig,
jordade mig till en grundad, stark och stabil blivande mamma.
Naturen löste det hela och jag blev faktiskt en fantastisk mamma, trots allt,
sida vid sida med en lika fantastisk pappa, till barnen.
5 år senare kom så vår dotter till världen. Familjen kändes då "komplett".
Jag skulle nog vilja kalla det för : Grunden för Lycka & Rikedom,
en skatt större än någon annan. En erfarenhet som överstiger allt annat.
Familjen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar