Att rensa och plocka i samlingar kan leda tankar och minnen vidare till olika epoker i ens liv.
Ibland är det som om vissa saker måste mogna till
sig för att sen kunna göra sig av med, bland kläder,
prylar och minnen. Det kanske är precis likadant
med människor ? Nödvändigt att rensa ibland.
Det får mig bla. att tänka på epoken "pappa"
och tider från min uppväxt...
Att växa upp med en alkoholiserad pappa innebar tvära kast mellan att älska
och hata, mellan att hjälpligt foga samman sina skärvor och splittras itu.
När det var som värst och jag var som mest trasig så fanns tanken där,
att enda sättet att överleva, var att ta avstånd/bryta kontakten helt.
En tanke som slet både i samvete för andras bästa och egen självrespekt.
Stannande dock kvar, fortsatte slitas itu, gång på gång, som en trasdocka.
Hur detta påverkade mina framtida relationer ? Relationer med män ?
Tja, någon drömprins har jag aldrig trott på, drömt om, letat eller väntat på.
Jag utvecklade istället någon form av självständighet och längtan efter frihet.
Vågade inte riktigt "stå kvar" när det fanns djupare känslor. Valde istället
relationer där jag visste att jag skulle överleva även om personen i fråga försvann. Man kan säga att männen i mitt liv kanske inte fullt ut, haft en ärlig chans att
komma mig riktigt nära. Min innersta kärna har varit alldeles för sårbar.
Trots att jag aldrig riktigt brytt mig om att leta, så har dom ändå alltid funnits där.
Så dök han upp, en svärmorsdröm, i en orange sportbil, envist uppvaktandes
denna äventyrslystna frihetstörstande tonårskvinna.
En tålmodig livskamrat som orubbligt stått kvar allt sedan dess.
En prins med en famn så full av kärlek och trygghet,
att det räcker för oss båda, livet ut...
