Jag tror att mitt största monster-spöke har handlat mycket om ren och skär dödsångest, speciellt som barn. Alla dessa funderingar som aldrig fick något svar. Att vakna på natten kallsvettig, rädd och fast i känslan av panik. Var tar allting slut ? Finns det ett slut ? Hurdå ? Vardå ? Sen då ??
Existensiell "out of control". Ett läskigt spöke ! En "förlamande" rädsla...
Den bästa tröst här är att hitta en trygg famn att krypa upp i. Att i sin egen takt få acceptera att Ingen vet svaren och att det bästa man kan göra är att LEVA.
Mitt näst största spöke har handlat mycket om "Prestation". Duger jag ? Når jag resultat ?
En "drivande" rädsla som kan få en att köra på
tills det tar stopp. Tills man sitter där på bergskammen, begrunnandes sitt verk.
Kom jag dit jag ville ? Blev det som jag tänkte ?
I vardagen kan olika småspöken dyka upp. Kommer jag i tid ? Hinner jag med ? Är allt bra ?
En Gemensam nämnare för alla rädslor tycks handla mycket om KONTROLL.
Förlust av kontroll kan också vara källa till drivkraft.
Har man modet att granska sina rädslospöken lite närmare, så kanske dom visar sig både mildare och vänligare än man själv målat upp.
Kanske rent ut hanterbara ? Testa !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar