Kvar finns bara Kärlek

I botten på min Latte, inbäddat i ett sista lager av mjölkskum hittar jag ett hjärta. 
Det värmer gott, att veta/känna att genom livets olika skeenden, 
processer och riktning bottnar en orubblig kärna av ljus, värme och tillit.
En tillit som skapar nyfikenhet, styrka och drivkraft framåt i stunder av motljus,
motgång och tvivel. Att låta sig beröras är att bejaka sig själv, livet och stunden. 
Att stänga av, förneka och låtsas är att missa livets djup. Som att spela monopol utan att ta del av spelets poäng. Fastnar du i rädsla, tvivel och sorg - luta dig tillbaka, låt känslan bara vara utan att förstora, förminska, förneka eller kränka dig själv.
Vad som än händer - kvar finns bara kärlek...

Bärkraft

Bärkraft för dig själv/din egen förmåga, för dina relationer
och övrig samverkan i din vänkrets och samhälle
har alla en sak gemensamt - Tillit.
Tillit lägger grunden för din bärkrafts stabilitet
och djupet i dina relationer.
Bärkraft kommer när tilliten står som
fundament för samverkan, riktning och mål.
När du känner att det bär, du vågar, du lyfter
och du växer  - då har du hittat den !

"Det är först när fågeln kastar sig ut i fria rymden
som den känner att den har vingar"
Wagner

 

Gränser

Som högkänsligt barn så har jag själv upplevt en hel del "smärta" i hemmiljö, orsakat av föräldrar som brustit i både närvaro, självrespekt och gränssättning. Det var dessutom en annan tid när jag växte upp, då barn levde mycket mer bredvid sina föräldrar än som idag - med sina föräldrar.

I uppfostran av mina egna barn så har "närvaro" stått främst. Inga vägledande böcker om belöning och bestraffning. Oändligt mycket kärlek, närhet och tålamod med respekt för både person och integritet. Öppen flexibilitet har fått ta större plats än spikad struktur och gränssättning. Inte alltid så lätt - men våga vara mänsklig. Tillåt att töja, tänja, mötas och landa i någon slags rimlighet...
Överskridna gränser behöver inte alltid mötas med ilska, irritation och straff. Vägledning kan också ske genom tålamod, lyhördhet och uppmuntran.

Jag tror och hoppas att mina barn, alla 3, bär på en sundhet när det gäller att kunna möta sina egna behov och även vara lyhörd för andras.
De bär i alla fall en stor empatisk och själslig mognad.
Min förhoppning är att mina barn också känner och kan ge uttryck för sina egna gränser för att inte riskera att utplåna sig själv eller andra.
En sund empatisk gränssättning...

Att ge uttryck för vad du ser, vad du känner och vad du behöver/önskar likaväl som att lyssna på någon annans behov skapar kvalite i både bemötande, dialog/samverkan och utrymme för växande.
Att inte trampa på andra eller låta andra trampa på dig - är att ha/sätta sunda gränser. Att kunna säga - Här är jag och vara lika nyfiken på Vem är du ?

Ont...

När knopparna brister - o ja, det skälver, tränger, sprakar och brakar.
Gnäller och svider. På utsidan syns inte min rädsla, tårar,
ångest och hjärta som bultar. Andra kallar mig "lugn"...
Efter en lång färd av dialog, möten, nya människor, nya perspektiv,
studier och nytt jobb så kastas jag plötsligt in i en vägg av vånda
som svider, tillit som skälver och frustration som sprakar.
Som att kämpa lite mot strömmen, få kallsupar
och desperat försöka hålla sig på ytan.
Var finner jag månne tröst ??

"Då när det är som värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
Känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit
som skapar världen"
Karin Boye

Högsta formen av Kärlek

Högsta formen av kärlek behöver inte alltid handla
om en kärleksrelation. Det finns så mycket mer av kärlek att värdera om man bara vågar öppna sina sinnen lite mer bortom närmaste sfären...
I mitt yrke är palliativ kompetens (vård i livets slutskede) något som klart skulle kunna förbättras. Jag har känt mig väldigt ensam där med mina tankar, funderingar och värderingar. Min personlighet och känslighet har gjort att jag kanske mer nyfiket närmat mig den döende, haft viljan att lyssna och stanna kvar en stund trots att jag själv bär på egen stor dödsrädsla.
Jag förstår att det enda sättet att själv släppa rädsla är att våga möta "hotet" och
skaffa så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt i ämnet för att övervinna,
utveckla och på bästa sätt konfrontera både mig själv och det/den som är där.
Jag har hittat en väldigt fin bok på biblioteket som hjälpt mig en bit på vägen
skriven av Louise Minerva Frostegren "Genom döden" där många av mina frågor/funderingar fått svar. Här är några talande rader ur boken, som jag kände
lite extra för (så som jag känner) och upplever i ämnet.
Några riktigt sanningens ord om sann kärlek...
    
Om vi inte vill lämna över en värld av okunskap, ytlighet och rädsla till våra barn, måste vi genomgå en personlig transformation. En sådan innebär bland annat självrannsakan inför vår egen död. Att möta döden redan i livet, se den som något som ingår i livet. Det är dags att vi återtar förmågan att möta både livet och döden, oss själva och varandra. För att kunna vara närvarande i oss själva, tillsammans med en annan människa, i livet och i döden. Det tillhör den högsta formen av kärlek.

 Ur Louise Minerva Frostegrens bok "Genom döden"

Värdigt avslut

Vad är väl ett människoliv värt ? Den frågar ställer jag mig ibland, då jag möts av människors avslut i livet (i mitt jobb) på sjukhuset, på äldreboendet eller i hemmet hos
de gamla. Det är inte alltid ett avslut med värdighet. Ibland ter det sig både sorgligt, ensamt, ångestfyllt och abrupt. Punkt, slut. Ibland sker det lyckligtvis också mer
naturligt, väntat och lugnt. Kärleksfullt och närvarande.
På sjukhuset strök jag häromdagen håret till rätta på en herre som abrupt gått bort.
Inga anhöriga kunde nås. Där låg han, fortfarande varm, rödfläckig och grå. En stund tidigare denna morgon, icke föranmält, drabbades han av plötsligt hjärtstopp. En man vars humor jag delat för några dagar sen. Nu låg han här, bortfraktad till enkelrum på sal 1, med endast en identitetslapp som kunde bekräfta vem han var. Han skulle göras i ordning. Vita lakan och ny sjukhusskjorta. Invänta transport.
Hejdå, till ett helt LIV. Helt ensam. Livet fortsätter som inget hänt, inget fattas, ingen saknas !? Värdighet. Vad är den värd i livets slut ?
Jag anser att den är precis lika viktig in i döden som i livet. Jag vill utbrista - se mig, hör mig, rör mig ! Låt mig känna Närvaro, Respekt och värdighet hela vägen. Lämna mig inte. Låt mig inte kallna helt ensam, undangömd och glömd. Se till att du verkligen har gjort allt du kan för mig om mitt hjärta plötsligt stannar, ge inte upp. Anslut professionella team runtomkring mig som vet hur man upprätthåller LIV. Jag är inte redo att gå förrän allt annat är överbevisat och alla chanser passerade för ett fortsatt värdigt Liv. Då, när du övertygat mig om att resan är klar/fullbordad här, kan du också hjälpa mig släppa taget, tryggt och kärleksfullt. Då kanske jag, med värdighet, kan gå vidare. Känna mig älskad, sedd och avgjuten i själ & hjärta hos mina kära & nära och kanske även berörd hos dig. Du som kanske fanns där just då, en kort stund, på min resa mellan himmel och jord. Minns mig och bär med mig, om än så bara en liten del av mig. Med respekt för ett Värdigt avslut...