Som högkänsligt barn så har jag själv upplevt en hel del "smärta" i hemmiljö, orsakat av föräldrar som brustit i både närvaro, självrespekt och gränssättning. Det var dessutom en annan tid när jag växte upp, då barn levde mycket mer
bredvid sina föräldrar än som idag -
med sina föräldrar.
I uppfostran av mina egna barn så har "närvaro" stått främst. Inga vägledande böcker om belöning och bestraffning. Oändligt mycket kärlek, närhet och tålamod med respekt för både person och integritet. Öppen flexibilitet har fått ta större plats än spikad struktur och gränssättning. Inte alltid så lätt - men våga vara mänsklig. Tillåt att töja, tänja, mötas och landa i någon slags rimlighet...
Överskridna gränser behöver inte alltid mötas med ilska, irritation och straff. Vägledning kan också ske genom tålamod, lyhördhet och uppmuntran.
Jag tror och hoppas att mina barn, alla 3, bär på en sundhet när det gäller att kunna möta sina egna behov och även vara lyhörd för andras.
De bär i alla fall en stor empatisk och själslig mognad.
Min förhoppning är att mina barn också känner och kan ge uttryck för sina egna gränser för att inte riskera att utplåna sig själv eller andra.
En sund empatisk gränssättning...
Att ge uttryck för vad du ser, vad du känner och vad du behöver/önskar likaväl som att lyssna på någon annans behov skapar kvalite i både bemötande, dialog/samverkan och utrymme för växande.
Att inte trampa på andra eller låta andra trampa på dig - är att ha/sätta sunda gränser. Att kunna säga - Här är jag och vara lika nyfiken på Vem är du ?
