Medialitet

Jag minns honom så väl, min väns händiga morfar, i sina blåa snickarbyxor. Jag var ca 6 år gammal och min bästa vän - en grabb i samma ålder. Hans morfar sågade och snickrade förfullt när vi stannade till och sa "Hej". I samma sekund så stannade tiden, som om jag sveptes iväg för en stund, i ett sorgset töcken som fick mig att känna mig ledsen. Känslan av sorg blev så tydlig...


Denna kraftfulla man - var han verkligen på väg att lämna jordelivet !?
Min vän knuffade otåligt till mig och drog iväg med mig - Kom nu då !
Det var sista gången jag såg hans morfar. Någon dag senare var han "borta".
Jag kan inte riktigt minnas Hur eller vad som hände, men det faktum att han verkligen försvann skrämde mig länge efteråt, som om jag bar skuld i det hela.
Jag vågade inte berätta det till någon, helst inte till min vän, som var mycket
ledsen över förlusten av sin morfar. Tyvärr så har jag har inte kommit så långt än
att jag förstår Varför och Hur det här fungerar, bara ATT...
Som med min mamma och pappa. Behövde jag verkligen veta det ?
Vetskapen är plötsligt bara där. Jag försökte verkligen stänga av och inte bry mig.
Mamma var sjuk så vetskapen att hon skulle gå bort var ju uppenbar.
Ingen visste dock riktigt NÄR. Mitt sista besök hos mamma på sjukhuset,
visste jag om det. Jag överdrev dock inte avskedet, utan kände mig trygg i
att hon inte bara skulle försvinna, även om hon gick bort.
När hon sen verkligen försvann blev jag ändå både ledsen, arg & besviken.
Som om min tillit rubbades en aning i rädslan över att allt plötsligt bara blir tyst.
Jag tror mig dock, senare, ha fått förnimma små tecken av "närvaro" trots allt.
Vid mammas bortgång så visste jag också hur lång tid pappa hade kvar. 4 år.
Jag förträngde vetskapen i 4 år. Ville verkligen inte kännas vid den !
Det var svårt för mig att se någon som helst möjlighet att "rädda" honom ...
Medialitet ? På gott & ont. Hittills har det varit både trögt och motsträvigt att ta till
mig insikten av logik & positiv nytta i att förstå & hantera detta universiella fenomen.
Kanske kommer jag att hitta dit, så småningom, på ett eller annat sätt...

Likt kattens 9 Liv

Jag är uppväxt med katter.
Jag har sett många av dom trilla från höjder,
trappor och alltid landa på fötter igen,
hur illa det än sett ut. Det har hänt mig med.
Det händer väl oss alla, speciellt som barn.


Ett första minne är att jag som väldigt liten, sittandes i min gåvagn,
körde rakt ner i en jordkällare, med öppen golvlucka.
I sista sekund blev jag fångad i fallet av en chockad mamma där nere...
Med min pappa var jag nära att få den vassa lien rakt över halsen,
då jag plötsligt kom smygande bakom honom när han arbetade sig fram i snårig skog. Jag minns ganska så klart pappas skräckfyllda blick, när han upptäckte mig
i samma sekund som lieskaftet svepte förbi, i höjd med mitt huvud.
Situationer som dessa kan få mig att fundera över det här med skyddsänglar.
Jag tror dom finns. Vissa av dom tycks få jobba lite mer än andra.
Inte nu igen, tänkte dom kanske när jag några år senare var nära att bli strypt, ramlade från hög höjd ner i en vass trappa, kunde ha drunknat i en fors eller satt som passagerare i en sladdande bil. Som om någon i sista sekund sträcke ut sin hand, knuffade undan mig, viskandes - Inte än min vän ! Det är inte dags riktigt än...
Som vuxen har det varit lite lugnare. Hittills har jag bara förbrukat en livlina, tror jag. Ett tillfälle, helt övertygad om att bli mosad i min bil med mina ettåriga tvillingar i baksätet, om inte skyddsänglarna hade förbarmat sig över mig. Vindrutetorkarens motor krånglade och la av i en högst olämplig situation, i kraftig snöstorm mitt i utfarten på farlig trafikled. Precis när jag uppgivet kände - Shit, nu händer det !
så satte plötsligt motorn igång igen och höll rutan så pass ren att jag kunde klara resan hem. När jag rullade ner på gårdsplanen la den av, på riktigt.
Kattliv eller ? Förhoppningsvis några kvar...

Personkemi

Att stå mitt i bruset av en stor myllrande folkmängd
kan jag ibland uppleva som lika stressande som tanken
att segla fram i rymden omgiven av plötsliga hagel
av Rymdgrus & meteroitstenar. En aning försvarslöst...
En massa olika energier tillsammans, i en enda roterande soppa. Likaväl som jag kan känna mig tom/tömd efter enskilda möten med människor. Personkemi !
Tack & lov så finns det också fantastisk fin och bra kemi då man synkar lika bra som ett välslipat pussel, lätt & smidigt...


I min omgivning finns ett brett spekrum av personkemi, med karaktärer som kan uttryckas alltifrån "Bomull" till riktiga "Bulldozers". Beroende på vad jag möter så
kan det ta olika tid att återhämta sig. Det är i dessa stunder som jag kan förbanna min egen brist på skyddsutrustning. Saknaden av en silande hålslev !!
Allt tycks träffa mig in på bara skinnet, på både gott och ont.
Jag har inget bra svar på hur man på bästa sätt hanterar detta. Normalt sett bär
väl alla på någon form av "skydd" för att hantera all studsande energi och kemi. Allifrån Hel skyddsutrustning till någon form av melitta-filter.
Själv får jag jobba vidare, med att försöka förstå och ta till mig fördelarna med
att stå så "naken" genom livet. Ett utmanande livsprojekt !?

Drivkraft

Drivkraft - en kraft som kan visa sig i olika former, nyanser & uttryck. Vissa av oss bär redan från födseln på vinnarinstinkt, glöd & vassa armbågar. Andra föds och förblir mer tysta och försiktiga.
Den vinst vi eftersträvar kan vara allt ifrån drömmen om frihet, lycka och rikedom
till ren status och makt.

Själv kan jag inte förnimma någon övervägande vinnarinstinkt, mer överlevnad.
De gånger min drivkraft visat sig mer tydlig är i stunder när jag tvivlat som mest. Som en extramotor som plötsligt slår till och ser till att man fortsätter klättra och sträva framåt. Ren överlevnadsinstinkt samt rädslor i olika former & nyanser
tycks utgöra en tydlig källa för drivkraft. Jag har lärt mig att i spåret av handling
finns också svar på : Vart är jag på väg, Vad driver mig, Vart vill jag egentligen ?
Jag har antingen kunnat förnimma ett lugnt Medflyt eller ett mer oroligt Motflyt. Känslan av positiv energi, glädje/gemenskap kontra en släng av mer rastlös
energi, spetsad av tomhet/avskildhet. Signaler för min väg framåt...
Det ligger en sann själslig vinst i att vara lyhörd för/följa sin egen inre röst.
Bästa kompassuret för viktiga livsval och handlingar finns där inom oss.
Det ligger en stor utmaning i att försöka förstå sin egen essens och drivkraft.
Att hålla Rätt kurs/väg innefattar inte frånvaro av ångest och rädslor.
Det innefattar förmågan att, trots ev. hinder, bibehålla tron på att nå sina mål
med mod, tillit, kärlek och ödmjuk respekt för både sig själv och andra.

Förutsättning

En kärleksfull atmosfär i ditt hem
är fundamentet för ditt liv. (Dalai Lama)

Värdet av En kärleksfull & trygg barndom
och uppväxt kan inte nog understrykas.
Den biten är dock inte alla förunnat.
Miljö samt livets lotteri gällande arvsanlag
och präglingar ligger till grund för de fördelar
och begränsningar som blir till just "JAG".

Livet består till 10 % av vad som händer dig
och till 90 % hur du reagerar på det. (Charles R.Swindoll)

Beroende på förmågan att hantera livet och det man möter så kan ryggsäckens tyngd variera från grus, småsten, tegel till bly som tillslut blir väldigt tungt att bära.
Min ryggsäck har varit rätt tung, men genom insikt och reflektion samt
bearbetade cellminnen så har tyngden gradvis lagt sig som småsten & grus.
Finns bara insikt, vilja och drivkraft så behöver man inte sitta fast i en grå cementmassa av hinder eller höga murar. Nånstans finns styrkan att klättra.
Det är värt all strävan att hitta sin egen fulla potential. Inget är perfekt eller
fullkomligt, bara mänskligt ! Det gäller att inte tappa mod vid minsta lilla motstånd.
Fortsätt bara att göra så gott du kan. Det är gott nog !