Jag är uppväxt med katter.
Jag har sett många av dom trilla från höjder,
trappor och alltid landa på fötter igen,
hur illa det än sett ut. Det har hänt mig med.
Det händer väl oss alla, speciellt som barn.
Ett första minne är att jag som väldigt liten, sittandes i min gåvagn,
körde rakt ner i en jordkällare, med öppen golvlucka.
I sista sekund blev jag fångad i fallet av en chockad mamma där nere...
Med min pappa var jag nära att få den vassa lien rakt över halsen,
då jag plötsligt kom smygande bakom honom när han arbetade sig fram i snårig skog. Jag minns ganska så klart pappas skräckfyllda blick, när han upptäckte mig
i samma sekund som lieskaftet svepte förbi, i höjd med mitt huvud.
Situationer som dessa kan få mig att fundera över det här med skyddsänglar.
Jag tror dom finns. Vissa av dom tycks få jobba lite mer än andra.
Inte nu igen, tänkte dom kanske när jag några år senare var nära att bli strypt, ramlade från hög höjd ner i en vass trappa, kunde ha drunknat i en fors eller satt som passagerare i en sladdande bil. Som om någon i sista sekund sträcke ut sin hand, knuffade undan mig, viskandes - Inte än min vän ! Det är inte dags riktigt än...
Som vuxen har det varit lite lugnare. Hittills har jag bara förbrukat en livlina, tror jag. Ett tillfälle, helt övertygad om att bli mosad i min bil med mina ettåriga tvillingar i baksätet, om inte skyddsänglarna hade förbarmat sig över mig. Vindrutetorkarens motor krånglade och la av i en högst olämplig situation, i kraftig snöstorm mitt i utfarten på farlig trafikled. Precis när jag uppgivet kände - Shit, nu händer det !
så satte plötsligt motorn igång igen och höll rutan så pass ren att jag kunde klara resan hem. När jag rullade ner på gårdsplanen la den av, på riktigt.
Kattliv eller ? Förhoppningsvis några kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar