tisdag 27 december 2011

Nyårslöfte 2012...


Det är precis att julmaten har lagt sig när det börjar bli dags att känna in
ev. förväntningar & önskemål för det Nya året som stundar, 2012.
Vilka "godsaker" vill du ha med in i nästa år ? Vilka löften vill du ge dig själv ?
Kanske handlar det om Vikt, Motion, Mat eller andra mer dolda laster.
Jag har bestämt mig för att ägna 2012 åt att försöka gå lite djupare än så.
En inre Livsinventering, typ. Att känna till sin egen inre kärnpunkt underlättar, eftersom den utgör motorn för själva resan framåt. Ställer du helst in en GPS
eller har du full tilllit till din egen navigering ? Vad är ursprunget för dina Val,
VAD vill du åstadkomma och VART leds du av dina val ? Slut-mål ?
En livsinventering berör alla aspekter av själsligt, mentalt & fysiskt välbefinnande.
2012 - Ett år för din optimala Hälsa ! Med eller utan praliner ?
Det bestämmer du... Häng med !

söndag 11 december 2011

Familjen


Jag var 29 år när jag blev mamma till tvilling-grabbar. Den prägling som jag bar på från min uppväxt gynnade inte precis tanken på en egen familj. Jag såg mig själv mer som en självständig och oberoende globertrotter som inte gärna ville fastna/riskera förlust av en högt värderad "Frihet".
Det krävdes både tid, tålamod och en envis man för att få mig att ställa om i tro & tanke på att jag faktiskt skulle kunna bli en fantastisk mamma. När så beskedet kom i vecka 18, att det inte bara var 1 baby, utan 2 st, så kan man väl säga att jag blev tvungen att klättra över ännu en "Mur".
I min rädsla för att inte räcka till så kom både ilska och en lätt ångest.
Herrejävlar ! En utmaning som fick mig att känna en aning panik...
Tack, Gode Gud, för det Hormonpåslag som sen förbarmade sig över mig,
jordade mig till en grundad, stark och stabil blivande mamma.
Naturen löste det hela och jag blev faktiskt en fantastisk mamma, trots allt,
sida vid sida med en lika fantastisk pappa, till barnen.
5 år senare kom så vår dotter till världen. Familjen kändes då "komplett".
Jag skulle nog vilja kalla det för : Grunden för Lycka & Rikedom,
en skatt större än någon annan. En erfarenhet som överstiger allt annat.
Familjen...

tisdag 6 december 2011

Att Resa

Jag har upptäckt likheten mellan att Resa & Livet
i stort. Jag har sett och upptäckt ganska många olika platser i världen bl.a. USA, Hawaii, Europa, Asien, Indonesien och Nya Zeeland. Det sätt vi väljer att resa och hur vi upplever själva resandet kan också säga ganska mycket om hur vi förhåller oss till livet. Är du en sann charterturist eller en sann Globertrotter ?

Tryggt och bekvämt på resan eller självständigt och nyfiket ?
Vad är det som får dig att Njuta som mest på resan ?
Är det maten, klimatet, miljön, kulturen eller möten med nya människor ?
Svaret här kan ge en ganska klar bild av dig som person, generellt i livet.
Har ni tänkt på hur länge man först tycker att man har kvar av resan när man
precis anlänt ? Hur man sen rent av kan drabbas av lite rastlöshet och viss klyvenhet när man står i dess mitt för att sedan mot slutet av resan krama ur det allra sista av dagarna, timmarna och minuterna. Bara lite till !!
Jag tycker varje resa har varit berikande både gällande platsen som sådan
som det faktum att jag också alltid lärt mig något litet nytt om mig själv.
Att Resa är Levande. Att leva är en enda stor Resa.
Så - NJUT av varje sekund !!

onsdag 23 november 2011

Medialitet

Jag minns honom så väl, min väns händiga morfar, i sina blåa snickarbyxor. Jag var ca 6 år gammal och min bästa vän - en grabb i samma ålder. Hans morfar sågade och snickrade förfullt när vi stannade till och sa "Hej". I samma sekund så stannade tiden, som om jag sveptes iväg för en stund, i ett sorgset töcken som fick mig att känna mig ledsen. Känslan av sorg blev så tydlig...


Denna kraftfulla man - var han verkligen på väg att lämna jordelivet !?
Min vän knuffade otåligt till mig och drog iväg med mig - Kom nu då !
Det var sista gången jag såg hans morfar. Någon dag senare var han "borta".
Jag kan inte riktigt minnas Hur eller vad som hände, men det faktum att han verkligen försvann skrämde mig länge efteråt, som om jag bar skuld i det hela.
Jag vågade inte berätta det till någon, helst inte till min vän, som var mycket
ledsen över förlusten av sin morfar. Tyvärr så har jag har inte kommit så långt än
att jag förstår Varför och Hur det här fungerar, bara ATT...
Som med min mamma och pappa. Behövde jag verkligen veta det ?
Vetskapen är plötsligt bara där. Jag försökte verkligen stänga av och inte bry mig.
Mamma var sjuk så vetskapen att hon skulle gå bort var ju uppenbar.
Ingen visste dock riktigt NÄR. Mitt sista besök hos mamma på sjukhuset,
visste jag om det. Jag överdrev dock inte avskedet, utan kände mig trygg i
att hon inte bara skulle försvinna, även om hon gick bort.
När hon sen verkligen försvann blev jag ändå både ledsen, arg & besviken.
Som om min tillit rubbades en aning i rädslan över att allt plötsligt bara blir tyst.
Jag tror mig dock, senare, ha fått förnimma små tecken av "närvaro" trots allt.
Vid mammas bortgång så visste jag också hur lång tid pappa hade kvar. 4 år.
Jag förträngde vetskapen i 4 år. Ville verkligen inte kännas vid den !
Det var svårt för mig att se någon som helst möjlighet att "rädda" honom ...
Medialitet ? På gott & ont. Hittills har det varit både trögt och motsträvigt att ta till
mig insikten av logik & positiv nytta i att förstå & hantera detta universiella fenomen.
Kanske kommer jag att hitta dit, så småningom, på ett eller annat sätt...

torsdag 17 november 2011

Likt kattens 9 Liv


Jag är uppväxt med katter.
Jag har sett många av dom trilla från höjder,
trappor och alltid landa på fötter igen,
hur illa det än sett ut. Det har hänt mig med.
Det händer väl oss alla, speciellt som barn.


Ett första minne är att jag som väldigt liten, sittandes i min gåvagn,
körde rakt ner i en jordkällare, med öppen golvlucka.
I sista sekund blev jag fångad i fallet av en chockad mamma där nere...
Med min pappa var jag nära att få den vassa lien rakt över halsen,
då jag plötsligt kom smygande bakom honom när han arbetade sig fram i snårig skog. Jag minns ganska så klart pappas skräckfyllda blick, när han upptäckte mig
i samma sekund som lieskaftet svepte förbi, i höjd med mitt huvud.
Situationer som dessa kan få mig att fundera över det här med skyddsänglar.
Jag tror dom finns. Vissa av dom tycks få jobba lite mer än andra.
Inte nu igen, tänkte dom kanske när jag några år senare var nära att bli strypt, ramlade från hög höjd ner i en vass trappa, kunde ha drunknat i en fors eller satt som passagerare i en sladdande bil. Som om någon i sista sekund sträcke ut sin hand, knuffade undan mig, viskandes - Inte än min vän ! Det är inte dags riktigt än...
Som vuxen har det varit lite lugnare. Hittills har jag bara förbrukat en livlina, tror jag. Ett tillfälle, helt övertygad om att bli mosad i min bil med mina ettåriga tvillingar i baksätet, om inte skyddsänglarna hade förbarmat sig över mig. Vindrutetorkarens motor krånglade och la av i en högst olämplig situation, i kraftig snöstorm mitt i utfarten på farlig trafikled. Precis när jag uppgivet kände - Shit, nu händer det !
så satte plötsligt motorn igång igen och höll rutan så pass ren att jag kunde klara resan hem. När jag rullade ner på gårdsplanen la den av, på riktigt.
Kattliv eller ? Förhoppningsvis några kvar...

söndag 13 november 2011

Personkemi

Att stå mitt i bruset av en stor myllrande folkmängd
kan jag ibland uppleva som lika stressande som tanken
att segla fram i rymden omgiven av plötsliga hagel
av Rymdgrus & meteroitstenar. En aning försvarslöst...
En massa olika energier tillsammans, i en enda roterande soppa. Likaväl som jag kan känna mig tom/tömd efter enskilda möten med människor. Personkemi !
Tack & lov så finns det också fantastisk fin och bra kemi då man synkar lika bra som ett välslipat pussel, lätt & smidigt...


I min omgivning finns ett brett spekrum av personkemi, med karaktärer som kan uttryckas alltifrån "Bomull" till riktiga "Bulldozers". Beroende på vad jag möter så
kan det ta olika tid att återhämta sig. Det är i dessa stunder som jag kan förbanna min egen brist på skyddsutrustning. Saknaden av en silande hålslev !!
Allt tycks träffa mig in på bara skinnet, på både gott och ont.
Jag har inget bra svar på hur man på bästa sätt hanterar detta. Normalt sett bär
väl alla på någon form av "skydd" för att hantera all studsande energi och kemi. Allifrån Hel skyddsutrustning till någon form av melitta-filter.
Själv får jag jobba vidare, med att försöka förstå och ta till mig fördelarna med
att stå så "naken" genom livet. Ett utmanande livsprojekt !?

tisdag 8 november 2011

Drivkraft

Drivkraft - en kraft som kan visa sig i olika former, nyanser & uttryck. Vissa av oss bär redan från födseln på vinnarinstinkt, glöd & vassa armbågar. Andra föds och förblir mer tysta och försiktiga.
Den vinst vi eftersträvar kan vara allt ifrån drömmen om frihet, lycka och rikedom
till ren status och makt.

Själv kan jag inte förnimma någon övervägande vinnarinstinkt, mer överlevnad.
De gånger min drivkraft visat sig mer tydlig är i stunder när jag tvivlat som mest. Som en extramotor som plötsligt slår till och ser till att man fortsätter klättra och sträva framåt. Ren överlevnadsinstinkt samt rädslor i olika former & nyanser
tycks utgöra en tydlig källa för drivkraft. Jag har lärt mig att i spåret av handling
finns också svar på : Vart är jag på väg, Vad driver mig, Vart vill jag egentligen ?
Jag har antingen kunnat förnimma ett lugnt Medflyt eller ett mer oroligt Motflyt. Känslan av positiv energi, glädje/gemenskap kontra en släng av mer rastlös
energi, spetsad av tomhet/avskildhet. Signaler för min väg framåt...
Det ligger en sann själslig vinst i att vara lyhörd för/följa sin egen inre röst.
Bästa kompassuret för viktiga livsval och handlingar finns där inom oss.
Det ligger en stor utmaning i att försöka förstå sin egen essens och drivkraft.
Att hålla Rätt kurs/väg innefattar inte frånvaro av ångest och rädslor.
Det innefattar förmågan att, trots ev. hinder, bibehålla tron på att nå sina mål
med mod, tillit, kärlek och ödmjuk respekt för både sig själv och andra.

torsdag 3 november 2011

Förutsättning

En kärleksfull atmosfär i ditt hem
är fundamentet för ditt liv.
(Dalai Lama)

Värdet av En kärleksfull & trygg barndom
och uppväxt kan inte nog understrykas.
Den biten är dock inte alla förunnat.
Miljö samt livets lotteri gällande arvsanlag
och präglingar ligger till grund för de fördelar
och begränsningar som blir till just "JAG".

Livet består till 10 % av vad som händer dig
och till 90 % hur du reagerar på det.
(Charles R.Swindoll)
Beroende på förmågan att hantera livet och det man möter så kan ryggsäckens tyngd variera från grus, småsten, tegel till bly som tillslut blir väldigt tungt att bära.
Min ryggsäck har varit rätt tung, men genom insikt och reflektion samt
bearbetade cellminnen så har tyngden gradvis lagt sig som småsten & grus.
Finns bara insikt, vilja och drivkraft så behöver man inte sitta fast i en grå cementmassa av hinder eller höga murar. Nånstans finns styrkan att klättra.
Det är värt all strävan att hitta sin egen fulla potential. Inget är perfekt eller
fullkomligt, bara mänskligt ! Det gäller att inte tappa mod vid minsta lilla motstånd.
Fortsätt bara att göra så gott du kan. Det är gott nog !

torsdag 27 oktober 2011

Existens

Säg, vart tar jag vägen
när det hjärta som jag lånat
plötsligt slutar slå
och de ögon som jag lånat
plötsligt gör mig blind ?
Sluts jag då i mörker som varar för evigt
eller föds jag på nytt i en annan kropp & tid
?
Citat ur min poesi/dagbok som barn. Jag skrev och funderade mycket redan då.
Var tar det slut ? Hur tar det slut ? Rymdens Oändliga oändlighet- vad finns där ? Vem är lilla jag i allt det här STORA ?? VAD är jag ?
Med sådana tankar kan det vara lätt att känna sig både liten, rädd och ensam. Speciellt som barn, men även som vuxen - vilsen i universum...
Det krävs en del mod att våga tänka tankar rörande vår egen existens.
Alla vet att det finns ett slut, men oftast inte var, när och Hur.
Min mamma dog i cancer 60 år gammal. Innan den slog till hade hon en lång period av djupa depressioner. Hennes kommentar efter att ha fått sin diagnos på sjukhus :
- Äh, det är väl inte så farligt, i jämförelse med att vara deprimerad...
För mamma var det mycket lättare att hantera en livshotande cancer i jämförelse med djup depression, som periodvis lamslog och isolerade henne totalt.
En värdig existens och respekt för livet tror jag gör det lättare att möta slutet.
Att inte ta allt för givet ! Att försöka göra så gott man kan för att glädjas här & nu.
Det är ingen annan än jag själv som bär ansvar för hur jag kommer att kunna summera det i slutänden, då det är för sent att vara efterklok, missnöjd eller bitter.
Så, se till att Göra dina kloka och kärleksfulla val NU idag och inte sen !!

fredag 21 oktober 2011

Lycka


Jag har ett minne som 7-8 åring...
Att jag lyckades hålla kvar känslan av lycka
lite längre. Jag skuttade runt på en öppen äng,
slog kullerbyttor & rullade runt med ett glatt glädjetjut. Allt kändes bara så fantastiskt !


Lycka - En flyktig förnimmelse som poppar upp emellanåt och inger ett glädjerus som man gärna vill hålla kvar. Men ingenting är statiskt och känslor är ju något
som sköljer över en i olika former, hela tiden. I djupaste sorg har jag också upplevt förnimmelse av "lycka" svepa förbi och tvärtom i sann lycka har också sorgen ett ansikte. Motpolerna finns där hela tiden, i allt vi har att förhålla oss till. Yin & Yang.
Som vuxen är det lätt att lägga band på sig själv och därmed förhålla sig mer neutralt till olika känslouttryck. Men är det så farligt att vara riktigt glad, riktigt Arg
eller riktigt jäkla Ledsen och också visa det ? Vad är det vi är rädda för ?
Vi strävar alla efter att hitta spår av Lycka. Vägen dit är dock högst individuell.
Den är inte rak & tydlig, inte lättfångad men inte heller alls långt borta !!

söndag 9 oktober 2011

Då till Nu

Som litet barn så kunde jag förnimma minsta stjärnfall på himlen, som om min navelsträng
stod förankrad långt ut i universum.
Minsta lilla vibration nådde mig,
likt en koppartråd utan hölje
eller ett ägg utan skal...


Människors känslolägen, attityd och handling satte tidigt djupa spår i mig. Så lever jag än idag, så kommer jag också gå i graven, lika naken & sårbar som jag föddes.
Som vuxen så förnekar jag inte längre min känslighet utan låter den få ta sin plats. Jag har förstått att den utgör grunden för den unika drivkraft som symboliserar just mig. Men vägen dit har inte varit taggfri...
Utifrån denna bakgrund skapades den här bloggen parallellt med att jag också har målsättningen att ge ut en bok. Att få komma till uttryck utgör en viktig del i mitt eget fortsatta växande. Jag hoppas att det i sin tur kan bidra till stöd för andra att våga ta klivet fram, riva försvar, se sitt eget värde och att verkligen ta in kärleken till livet.